Ater igen erovrade vi ett land med varldens samsta tankbara transportmedel. Vi satt, fem turister langst bak pa saten som ar reserverade for falang, mitten ar for Laos manniskor och fronten ar vietnamesernas. Vi satt pa rissackar med apelsiner som ryggstod. Fem stora personer pa tre saten. Framfor oss fanns det fjorton sittplatser. Framfor oss satt 26 personer.
Och inte nog med det. Sjalvfallet. Sa nar vi akte over gransen till Vietnam sa var vagen av asfalt, oh yes tankte vi efter alldeles for manga timmar pa buckliga och dammiga vagar. Lyckan holl kanske en halvtimma, om ens det. Det visade sej att hela norra Vietnam var ett enda stort vagarbetesomrade. Stora gravskopor gjorde stora hal i vagen och langs med sidorna reste sej konstanta sandberg.
I en oisolerad buss satt vi i tre timmar och holl for mun och nasa. En ljummen dusch nar vi anlant till Dien Bien Phu skoljde ner morkbrunt vatten i ett hal i ena hornet av badrummet. Inte ens efter det kande jag mej ren.
Tror inte att jag har kant mej ren sen vi akte fran Australien. Kanske ren for stunden, men smutisg igen tio minuter senare. Trots alla varmduschar i norra Vietnam sa ar staderna fulla av avgaser och damm. Langs med trottoarkanterna ligger skrap och polar med vatten och andra flytande konsistenser i som latt slukar en fot da och da. Hanoi var ingen hit.
Och var det inte avgaserna och smutsen sa var det manniksorna. Usch och fy. Man kunde inte ga nagonstans utan att bli blast pa pengar. Bananer som ska kosta 2000 dong ville dom ha 20000 dong for. En utskrriven sida for 10000 dong ar normalt 1000dong. De plussar pa tio ganger priste, vilket leder till att man alltid ar misstanksam. Behovde man hjalp sa fanns dar ingen som brydde sej. Vi blev utknuffade fran ett internetcafe nar vi fragade om vi glomt vart minneskort dar. Jag trangde mej in och hittade det, mitt framfor nasan pa dom. De fatal trevliga manniskorna vi stotte pa kunde inte vaga upp det. Tyvarr. Hanoi kommer jag aldrig besoka igen. Dock hade dom ett glas ol for 2000 dong, cirka 80 ore. Sa lite credit ska dom val fa. Och vackert var det.
Harliga gula hus.
och roliga manniskor.
Vi flydde ut till kusten med mottes av harder av turister. Halong bay ar ett maste for alla. I ett forsok att komma undan billigare bokade vi inte en tur utan gjorde allt sjalva, bokade buss i Hanoi, bokade bat i Halong Bay, bokade buss och hotel pa baten...
Pa Cat Ba ar invanarna lagen. Manniskor som inte bokar en tur fran Hanoi ar deras. Somsagt, vi bokade fran baten och det fick the Cat Ba maffia reda pa och dom stoppade oss fran det vi betalat for. De hotade varenda busschauffor, varenda guide och varenda batkapten. Ingen fick ta oss med sej. Vi erbjod en kapten 3.000.000 dong for en natt pa hans bat, men icke. Alla var livsskramda. Och lilla Lisa blev sa ruskigt forbannand att jag gjorde saker som en klok manniska nog inte skulle gjort. Jag spottade och jag stirrade och jag skrek och jag gick fram till bossen och tog hans knytnave och sa att han kunde sla mej istallet for att hota nagon stackars pojke. Det dom ville var att vi skulle betala for en motorcykeltaxi, som var mer en dubbel sa dyr som bussen vi just bokat. Vi vagrade. Sa vi gick.. 30km till Cat Ba City och en tung ryggsack. Yey.
Det slutade upp med att tva chaufforer korde ikapp oss och gick med pa en liten nedprutning och sen akte vi en timma bak pa en motorcykel. Vinkandes med ett leende pa lapparna vann Maffia bossen denna rond. Tank om jag hade haft motorcykle fobi.. vad skulle da ha hant?
fisksas
Pa Cat Ba fick jag en Vietnamesk man att grata. Usch jag madde daligt efterat, men var sa fly forbannad innan. Forbannad och trott pa att alltid bli blast. I Vietnam behover man fa ALLTING uppskrivet pa papper om det ska bli ratt. En kille betalade for ett lyxhotell och fick nagot som vi betalar for. Ett par betalade $45 for en tur som ett annat par betalade $85 for. Man maste veta exakt pris innan man koper eller gor nagot, annars blir det fel. En tjej fick sitt pass nedkastat i vattnet, en annan fick dorren insparkad av sin guide nar hon satt pa toaletten. Folket har verkar inte vilja en val.
Sa vi fick allting nedskrivet for en tur vi skulle gora. Vart vi skulle, hur manga timmar, och vad som ingick. Vi akte till en annan plats, fick halva tiden och halften av det som skulle ha ingatt.
Efterat anlande vi vid hotellet dar vi bokat ifran. Pa baten kunde ingen prata engelsla.
Vi fragade vad som hande och forklarade hela situationen. Han blev upprord och ringde kaptenen som nu pratade valdigt bra engelska och som var valdigt snabb darifran. Han sa att det var vart fel eller hotelsnubbens fel, inte hans. Och var forut so goa hotellkille var nu sa lessen och vi var sura. Han ville inte ge nagra pengar tillbaka for han hade redan betalt kaptenen. Sen tjafsade vi lite till och han sa att vi skulle vanta tills kaptenen kom tillbaka och forsvann sen in i hotellet.
Jag letade upp honom och han var alldeles skakig, stackarn. Jag sa att vi ville ha tillbaka hal;ften av vad vi tidigare sagt och sen skulle vi ga. Jag sa att han borde gora nagot at kaptenen for det ar inte okej att sant har hander hela tiden. Han borde hitta nagon annan, for han var sa go och vi hade inga problem med honom. Jag sa att jag kunde vanta och prata med kaptenen, men han skakde pa huvudet och sa att det kan ta lang tid. Han tog upp pengar ur fickan och gav oss tillbaka det vid bad om. Han tog min hand i hans bada och sa tack sa mycket med grat i ogonen. Tack. Han lovade att gora nagot kaptenen, nu nar han lart sej en laxa skulle ocksa han fa gora det. Fruktansvart berord akte vi darifran. Stackars lilla plutten da.
Vietnam ar ett langt langt land och det billigaste fardmedlet ar buss. Sa nar vi lamnade norra delen av Vietnam hade vi ungefar 40 timmar buss att se fram emot. Dock i stnappet battre bussar an i Laos och vagarbetsomradena ar lamnade i norr. Asfalterade vagar och benspace i satena kallade vi detta for lyx. Vi kunde antligen sova pa nattbussarna vilket gav oss mer energi for ett regningt Vietnam. I Hue vadade folk upp till midjan i vatten, I Hoi An kunde man ga pa gatorna men floden var oversvammad en bra bit upp pa narmsta vagarna.
I Nha Trang, ett litet stopp pa vagen utforskade vi landsbygde och stotte pa de forstra trevliga manniskorna i Vietnam. Efter det blev dom bara trevligare och trevligare.
Hoi An ar dromstaden for en 'en-manads-resenar' som har pengar att spendera. Varenda liten butik erbjuder skraddarsydda klader och skor for mellan $5 till $50. Du kan fa allt. Jag dog. Slutade upp mej tva par skor som jag hamtade ut en halvtimma innan vi begav oss tll nasta stad. Stressad tog jag emot dom och upptackte senare att ett par var alldeles for stora och ett par var for sma. Funderar pa att operera mina fotter. Sa antar att paradiset inte var felfritt.
Annars i Hoi An bestamde Tim och jag oss for att ha en dag for oss sjalva. Eller snarare, jag blev irritrad pa honom sa gick darifran. Nar jag lugnat ner mej hyrde jag en moppe for att leta upp honom. Mot lunchtid insag jag att jag gatt ifran utan pengar, for allt vi gor nu ar delad ekonomi. Jag atervande, men ingen Tim. Sa begav mej till stranden och stotte ihop med en gammal vietnamesisk dam som tog mej med till hennes familj och bjod pa mat som ats pa golvet med torkad fisk och annat mums... Hon tog mej med still sin mamma och pappa, sin doda mamma och pappa. Men bortsett fran det var det ett trevligt satt att spendera nagra timmar pa.
Tillbaka till stan sa satt Tim pa trottoarkanten och sag orolig ut. Likasa han hade kort runt och letat. Till och med var underbart goa moppeyrhyrare hade letat efter bada. Vi alla skrattade och aterforenads med kramar. Dock var det ganska harligt anda att kora ivag sjalv med vinden i haret och friheten att gora vad man vill, aven om det var for att leta efter Tim.
Nasta stopp var Mui Ne, hoppade over partystaden NhaTrang med bara en massa karaoke sjungade vietnameser. Mui Ne var strand och sol. Antligen lite fint vader, sa dagar pa stranden och god mat. Vi besokte stora sandduner och en fiskar by dar barnen var sa klangiga sa jag vill adoptera allihop. Ett besok till Fairy Creek dar, i brist pa annat kul, slutade upp med mej och Tim lekandes i vattnet. Vi hade racing med vara flipp flopps ned for an och min ena sko bestamde sej for att dyka ner och aldrig mer komma upp. Foolish games we play.
efter lek blir man trott
Sa vi akte darifran med ett par skor mindre, men med 93 stora harliga roda bett. Inte myggor, thank goodness for jag tar inte malaria tabletterna, men fran eckligt sma sandflugor. Sa sittandes nu i Saigon pa ett internetcafe, maste jag varannan minut smorja in ett av betten med anti kli gele. Tortyr.
Ho Chi Min City var annu en storstad dar vi fick alla vara arenden utforda. Vi bestamde oss ocksa for att gora nagot kul sa akte ut till ett vattenland och hojde adrenalinen nagot. Dar fick vi ocksa se motsattsen till alla de sota sma hungriga barn vi stott pa overallt. Har plumsade den tjocka overklassen runt i taighta badkallingar upp till midjan.
Manga kramar
Pud Och Fisa
