Sista biten.

Jag upptäckte att jag hade ett utkast kvar.. Dock inga bilder, men sista strapatsen på resan. Kanske en dag att jag har tid att lägga ut bilder, men annars får ni läsa och fantisera. 

Hopp mellan fyra olika platser tog oss till tre olika religioner och en mix. Vi lamnade Kashmir med nedbojda huvuden, ett hemskt adjo nar allt skulle ha stannat sa vackert. Anlanda i Jammu var det forsta vi horde och sag en man kliva ut i gatan och bli overkord. Ordentligt. Indien bar undan honom och gatan far liv igen. En splittsekund tystnad och vi vet inte om han ar levande eller dod. Tim kastade sej pa mej och bad mej att inte se efter. Vi lamnade Kashmir tidigt dagen efter.

Vi tog oss upp pa nya hojder, dock inte lika hoga som tidigare i veckan. Till Mcload Ganj, Dalai Lamas hemstad som var full av rodkladda sneogda tibetaner, ett fatal lika roda men langa vastrelanningar och sa en del av samma sort som mej och Tim. Buddhister ska enligt mej vara lugna och fridfulla. Men under vara lektioner med Dalai Lama var det munkarna som tryckte mest genom kon. I Kashmir lat mannen mej vara, men har blev jag tagen pa brosten av en munk som ocksa forsokte kyssa mej. En munk. Borde inte han vara celibaterad? Men han var en av manga tusen som vi traffade och som log forsiktigt och var smatt sota. Vi andrade diet till tibetanska momos i fyra dagar och fyllde vara vaskor med fem mer kilo, sen akte vi fran dena vackra stad, uppbyggd langs med bergsvaggar.

Vi tog oss 200 km vaster ut med fem bussar och en tuk tuk pa atta timmar. Sista tre timmarna med en man med hog turban som vagrade ta sin hand av tutan. Och vi satt langst fram... Punjab, Amritsar och the Golden Temple. Vi horde att vi kunde stanna i templet sa vi begav oss dit, genom rader av skobutiker, vilket saktade ner oss en del. Steg in i en rymlig reception och motes pa en gang av Harmeet. En liten go sikh pojke. Han jobbar voluntart i templet som en gudspojke och lovar hastigt att han ska ta hand om oss. Springer ivag och kommer tillbaka fem minuter senare. Kom kom, ett rum fullt med mat. Vi delar samosor med alla arbetande och blir sedan tilldelat ett Stort rum med varmvatten for 100 Rps. Till the Golden temple kommer tusentals pilgrimmer mellan 02.30 och 23.00 varje dag, vilka sover gratis i stora salar for 100 personer precis bredvid templet. ett rum kostar mellan 50 och 200. manniskor maste ata och i koket jobbar manniskor, voluntart, 24/7 for att kunna servera gratis mat till varje person, varje minut pa dygnet.

I sikhismen finns det ingen grans mellan kon, klass eller ras. Alla ar lika och alla samlas har. Du sitter i rader med trettio i varje och ser over till nasta rad och alla ater tillsammans. Allt kommer fran "gudspengar" - donationer. Och alla ar glada och varma i stort satt hela tiden.

Var lilla Harmeet sa forsta dagen att han skulle ta hand om oss. Och han skickade ivag sin privata chauffor for att kora oss hit och dit och dit och hit. Vi ville betala men fick utskallningar. Vi allihopa korde runt och at luncher och bowlade och korde gokart och hade kul. Harlig paus i det stora hela, men under hela var vistelse sag jag fram emot var 16 timmar langa tagresa ner till Jaipur nagra dagar senare. Jag langtade till smutsen och det simpla. Till det billiga och till det indiska.

Tagresan var underbar, harlig somn, manga chais och timmar av kortspel. Stinkande toalett och snarkande manniskor. Vart annars an i Indien borjar nagon spela hog musik mitt i natten nar alla sover. Simpelheten i manniskor har har borjat sluta forvana mej. Nu tycker jag bara in oronpropparna lite langre och somnar om. Oronproppar ar bra!

Dammiga dok vi upp i ett annu dammigare Jaipur. Vart ar allt det rosa och allt det vackra undrade vi och tog oss in till stan dar vi blev blasta pa pengar, 10kronor eller nagot sant, men anda! Jag gar inte langre efter svenska pengar, det ar konstigt hur snabbt man vanjer sej vid saker och ting. Kostar nagot 40 kronor tvekar jag.. Det drojde inte heller lange innan vi kunde ha blivit blasta pa mycket mer pengar, mer pengar an vad jag borjade min resa med.

Jaipur ar kant for smyckessmuggling och vissa lyckas tjana lite pengar pa det men manga blir ordentligt blasta. Denna trevliga man kom som en hjaplsam hand och fixade ett billigt boende i en storstad at oss och tog oss runt och visade oss stan. Vi fick prata med hans Australienska flickvan, som nu var anledningen till varfor han var sa vanlig. Han bor i Australien och ville visa oss 'australiensare' runt. Han verkade arlig och bjod upp til fest och ville ta med oss pa bio. Vi slutade upp en kvall med ett besok tills en av hans butiker i Jaipur. En smyckesbutik. Och dar borjades det. Nar Tim var pa toaletten forklarade han for mej att skatterna for att fraka smycken och juveler internationellt ar skyhoga i Rajastan och att dom darfor anvander sej av backpackers att 'smuggla' in i lander. Tursiter far kopa med sej ungefar 10000 eoru fran Indien och hem utan att behova betala skatt, sa dom ville skicka juveler med vart namn till Sverige via posetn och sen skicka oss med ett plan fram och tillbaka. Val i Sverige skulle vi hamta ut paketet och lamna over det till en leveransman. For detta skulle vi fa 10000 euro var. Ungefar 93000 kronor. Wow. Vi behovde inte betala nagot for det vilket tog ifran oss manga misstankar. Han visade upp passkopior fran andra backpackers och forsokte pa alla satt och vis fa oss att lita pa dom. Allt var helt lagligt sa dom. Nastan 100000 kronor! Jag kan ut o resa direkt igen!

Vi visar oss mattligt intresserade men nar vi sager att vi maste tanka pa det sa sager han tank och ge oss ett svar ikvall. Vilket betyder att dom skulle hanga efter oss overallt. Sa vi sager nej for nu, imorgon kanske vi sager ja, sa han maste godkanna det och slappa ivag oss.

Direkt till Internet. Pa Thorn tree, en resemanniskas hjalp pa natet hittade vi ett exakt liknade fall dar personen ifraga sa ja och dagen efter blir han uppringd och blir tillsagd att polisen kom pa storchefen och att ocksa han maste lamna landet innan polisen tar honom. Och vem vill riskera att hamna i Indiskt fangelse? Sa han blir tillsagd att han maste muta den och den och den personen, vilket leder till att han slutar upp med att betala 5000 eoru, med sina egna pengar och lanade fran sin foraldrar. Resan ar avbruten och inga pengar har han kvar.

Vi skrattar och ser sammanhanget. For nagra timmar sedan hade Ali smidgt fragat om vi hade creditkort eller inte.. Din credit = massa pengar for dom. Vi tackar forsiktigt nej, fortfarande lite skrajja efter andra historier pa thorn tree dar manniskor har blivit tvingade att gora liknade saker, med vald eller droger. Men Ali hor aldrig av sej och var semester fortsatter.

Som jag tidigare sa lever en del pa att gora detta, vissa gar det bra for. Men hur vet man?

Harligare resa kan man knappast ha i Indien. Allt gick sa smartfritt sista dagen i jaipur och bussen kom i tid. Den var rymlig och satena mjuka. Vagen var gropfri och chaufforen var tyst. Det tog den tid det skulle ta och inte manga stopp. Pa bussen traffade vi en agare till ett underbart hotell dar vi traffade gamla vanner. Och Pushkar hade festival att komma med. Shivas fodelsedag. Bang Lassies for alla invanare och sedan dansar dom hoga hela natten. Lassi for de ovetande ar en sorts yoghurtdryck som kan komma sot, salt eller fruktig. Bang ar dock inget av ovanstaende, utan den del av en maruiana planta som man inte kan roka. Henna, blommor, kor, kameror, eld, musik, dans, barn, pengar och massvis av folk.

Dammet i Rhajastan har an sa lange forstort det lite for oss och ogonen svider och huden torkas ut. Vara normallt langa motorcykel turer har kortats ner, men detta ocksa pagrund av turistorters barn som springer, skriker, tigger och vill fotas, hela tiden. Jag alskar barn, det ar inte det. Men vi pratar ine om en, tva, fem eller sex barn. Vi pratar om tva plus tjugo. Och inet pa ett stalle, i varenda gatuhorn, pa varje gata, vid varje butik. OVERALLT. Det varsta ar nar deras foraldrar kommer in i leken. De drar i en, in i deras hus. Upp med kameran, alla ska ha foton. Efter misslyckade forsok att plocka ut fotot fran kameran, tro mej - manga forsoker, blir dom griniga och man uppskattas inte lka mycket langre. Standigt utbytande av adresser har lamnat mej och Tim med en stor hog papperslappar eller annars matrial man kan skriva pa. Varav halften ar i Hindu. Efter ett tag orkar man inte och jag tycker synd om de trevliga folket som far ta den smallen.

Jag vet inte om vi hade tur eller om det bar ar en myt, men kameler pruttar inte sa javla mycket som alla pastar. Men dom luktar, offantligt mycket. Man lar sej tillslut var man ska befinna sej vindmassigt med en kamel, da dom standigt tuggar upp gamla matrester och sprider en fruktansvard lukt genom rapar och lappskakningar. Men tevliga ar dom och har dom stangd mun kan man till och med pussas. Min Cuju ar en race mastare, men under var kamel safari drog han hovarna efter sej, dock helt forstaeligt i 40 grader varme. En kall eftermiddag drog jag och var kamelproffs igang ett race, som jag mot manga odds pa en bra kamel forlorade. Jag ar van vid hastar, dom anvander sina ben framat for att ocksa ta sej framat, men kameler galopperar at sidorna. Badabom badabom. Mattlig svart att halla sej kvar, men en skrattupplevelse att minnas. Det var natter med stjarnklara vyer och rodbranda sandduner, Getter, lamm och dammiga herdepojkar. Langa lunchtimmar under skugghangande trad och manga liter varmvatten att sluka. Snalla vildhundar och matsjalande byrrackor. Men mest var det bara vi och stillheten, okensang, osande skin och damm i nasan. Nasta gang blir de minst tva veckor, denna gang lat tiden oss ta endast tva natter. Men med omma lar och varm luft, rackte det faktiskt ganska bra i het sasong.

Sa nu ar det snart hemgang. Tardrankta tankar. Hur ska jag kunna klara mej i ett land dar det inte finns te i varenda gatuhorn for 1 krona. Och kakor for 80 ore. Och fantastisgt goda maltider for 5 kronor. Hur ska jag kunna klara mej i ett land dar allt spelar roll och dar folk ar rena, standigt. Jag vet inte ens hur tunnelbanan fungerar nu. Hur ska jag kunna stanna pa en plats i over en manad at gangen. Aj aj aj.

Men a andra sidan sa ska det bli skont att kunna ga lugnt pa gator utan att standigt vara pa vakt for flygande farkoster. Bland det basta kommer vara ett eget kylskap med salami, arlaprodukter och gomorgon jos. Bast kommer naturligtvis alla ni att vara, men forsta mej om jag langtar tillbaka till allt som varit. Alla erfarenheter och alla manniskor vi traffat. Mycket har vi lart oss och kommer bara med oss. Som bekvamaste satena i en buss, - sa langt ifran stressade tuthamrande hander utan att komma for langt bak i njurforstorande bergodalbanestolar. Jag har lart mej att tar inte du myggorna forst, tar dom dej. Blomkal ar faktiskt gott. Jag har lart mej var meditationsknappen sitter och hur man balanserar bast pa huk. Vi har lart oss att lasa manniskors arlighet (oftast med lycka) och jag ar narmre kunskapen av att kunna saga nej till patrangande manniskor.

Im coming home. 

Sno sno sno sno, vackra sno

Jag lamnade er i sol och bad, halvt ivrig halvt tveksam infor vad som komma skulle.

Kyla, laviner, militarer och krig.

Vi horde att pa flygplatsen i Srinigar sa haller dom lasersikte pa dej nar du gar igenom check pointen, utifall att du skulle fa for dej att forsoka smuggla in en bomb eller liknande.

Vi horde att folk kidnappas och att ett antal hade forsvunnit i laviner.

Och horde att bara tva dagar innan vi flog in fran Delhi var vagar och flygplatser stangda i Kashmir.

I en vecka hade sextio manniskor varit fast pa vagen mellan Srinigar och Jammu, i sex dagar. Frusna tatt ihop pa en smal smal vag med hogt berg pa ena sidan och brant stup pa den andra. Vi flog in pa sondagen och vi horde att pa tisdagen vantades ovader.

Vi anlande verkligen i kyla, pa en sadan dar liten gra flygplats som knappt existerar. Det enda liv som utspelar sej ar flertalet militarer, fler an jag sett pa samma stalle sen jag arbetade pa K1 i Stockholm. Ingen kansla av obehag, men luften andras anda, det blir en helt annan insyn av ett land i obalans pa nagot satt. Standigt pa vakt.

Med Jason och Erin och redas vaskor fulla med snowboards och tillbehor tryckte vi in oss i en jeep upp till Gulmarg. Ett stopp pa vagen och jag fick min forsta vy av Kashmiriska man. Otroligt vackra maskulina varelser. Och nu kommer det ju sej att Tim har en Indisk bakgrund, fran norr och det kom fram har. Folk borjade prata kashmiri med honom och vi sag hans nasa flyta forbi ett antal ganger. Min vackra Kashmiri man!

Val framme gjorde vi oss snabbt bekanta med bade Bakari, zooms och winter wifes. Vilket alla innebar extra varme i en valdigt kall plats i varlden. I varje rum finns en bakari uppstalld, en vedspis som, om den fungerar, ar riktigt riktigt varm. Speciellt med torra zooms, ved. Men ar du utomhus och inte har en bakari till hands sa anvander varje kashmiri man sej av en winter wife, en sorts extra fru nar frugan inte finns till. En liten korg med glodande kol i som tands med solen och som slocknar med den. Lyfter du pa en kashmiris breda jacka for tre, under vilken tid som helst under dagen, hittar du en wife i stort satt alla ganger.

Annars galde alla mojliga simpla knep - extra strumpor, understall, sex filtar i sangen, sovsack och mossor och allt varmt du kan tanka dej.

Jag har fortfarande tva forfrusna tar och Tim har ett fruset finger.

Men en vecka ar en vecka och jag ar svensk. Sno gor mej uppspelt och nostalgisk.

Allas rad om att ta det forsiktigt forsta dagen, med tanke pa att hogsta punkten att snowboarda fran ar 4200 meter hog, akte in och ut och vi begav oss upp till toppen direkt. I Kashmir maste man ta till vara pa vadret, aven om det ar sol idag sa kan det vara ovader imorgon.

Sa tidigt uppe, alldeles for uppspelta akte vi upp, och jag har bara snowboardat i fem dagar i mitt liv och nu var det meterdjup pudersno hela vagen ner. Jag svangde vanster, svangde hoger och sen ramlade jag.

Reste med upp, svangde vanster, hoger och sen ner i snon igen. Men kul var det.

Dom andra var duktiga dock.

Gondolan gar upp till 3950 meter, sen trekka resten upp til 4200 meter. En klar dag kan du se over till toppar pa 8000 meter. Oandligt vackert.

Jag tror langsta backen ar 17 km lang, annars kan du ta dej hela vagen till Pakistan fran toppen, men du vill nog ha med dej bade pass och ett giltigt visa om sa skulle vara fallet. Du kan hajka i snon och campa over natten. Snowboarda var du vill och ta en taxi tillbaka.

Uppe i Kashmir ar mannen vackrare, folket smartare och allt ar sa mycket sotare, kramgoa valpar, hariga vildhastar och fruktansvart sota apor, i snon (!)

Men saker och ting kunde ocksa ga sa fel.

Gulmarg by var trevlig och utspridd mellan glashala vagar, med sno upp till tre meter pa sidorna. Vissa stallen for hand, vissa stallen med bil. Vi i Gulmarg ar lyckliga, elen dar slar bara av fem sex ganger om dagen, och det ar bara for att vi har samma prioritering som sjukhus och skolor i Kashmir. Pa andra platser har man tur om elen ens slar pa.

Bilar utan kedjor pa dacken ar en vanlig syn och dom susar genom folksamlingar med flitig hand pa tutan. Det galler att se upp, storst ar bast. Kommer det till omkroningar blir det svart. Kommer det till felplanering och u-svangar blir det mycket svarare.

n vanlig situation ser ut som ovan; en bil bestammer sej f0r att vanda och svanger som pa en vanlig vag tills det tar stopp. Da later han dacken snurra ett tag for att mjuka upp snon, vrider om ratten och sen ar det bara for alla i narheten att hjalpa till och knuffa ut bilen pa ratt spar igen. Medan alla skriker pa varandra.

En annan vanlig syn ar det klassiska Gulmarg syndromet. Indier kommer hit for att se sno for forsta gangen. Dom kan inte aka skidor, inte aka skridskor, inte Ga pa snotackta vagar. Sa smarta kashmirer har da upptackt att dom kan dra runt tjocka mombaier istallet for zooms pa deras sjalkar. Sa det roar dom sej med.

Det sag sa retsamt roligt ut, att till och med Tim och jag tog for oss pa alla hjartans dag.

I sommartider kan du trekka i manga dagar, eller hijaka en hast och ta dej runt. Nu nar vi var har delade vi Gulmarg med kanske hundra andra turister. Under sommarn valfardar 95 000 indier hit for ett ak upp med gondolan och ner igen och hem dagen efter. Lite tveksam over en sommar har. Bara under sista dagen, da de indiska sno spelen startade, packades Gulmarg upp med irriterande Indier som aldrig sett sno forut. Dom kastar sno pa aporna, skriker at hundarna, ramlar in i en pa gatorna, hojer priserna pa restaurangerna, ber om foto med en var femte steg och ar allmant klumpiga. Till och med vadret andrades. Allt som var hamroniskt och fridfullt belv genast jobbigt.

Vi stannade inte lange efter det, Tim kande sej nog lite mer lessen an jag, som blev intrangd av en indisk forstagangarna pa brada tva dagar tidigare och stukade foten i fallet. Svart att ga blev ja omkringdragen av min man pa en lanad slade.

Kande mej lite bortskamd dar jag satt med vit palsmossa och solglasogon. Men va fan, salange jag haltade lite extra nar jag gick av sjalken sa kandes det litte battre.

Men val nere i Srinigar, omringad av oandliga berg och trevliga manniskor blev jag sugen pa att komma tillbaka under en sommar och ut pa hast aventyr. Mamma ska med.

Folk varnade oss fran att vara ute pa gatorna efter klockan sex pa kvallen, men vi bodde i husbat (med badkar!!!) och kande oss valdigt sakra. Vi lyckades fa en super deluxe bat for lojligt lite rupies, men dar vi spenderade alldeles for lite tid. Tanken ar att man ska njuta av att bo pa en sjo med vackra berg som utsikt.

Och tanken ar val att man ska ta till vara pa super deluxe nar man har det. Vi hade harliga bad dock och underbar somn, med ett avbrott for bon klockan fem pa morgonen. Och deluxe har ar inte deluxe dar, men en erfarenhet i varje fall.

Vi hade en heldag i Srinigar, en heldag som vi gjorde vart basta med att fylla, sa uppgang efter bonuppropet var inte det samsta. Var nya van Nibbi, med sin super deluxe rodd bat tog oss ut till morgonens harligt tidiga marknad.

Frost i batar och rok fran munnar samlas man och handlar med frukt och gronsaker.

Jag har alltid velat leva i en varld med hast och vagn istallet for bil. Att komma till Srinigar var lite som att uppleva det, tillbaka till medeltiden.

Vagarna var gjorda av lera och manniskorna kladda i liknade farger. Har och dar sticker en farglad sjal upp, men Tim och jag lyste nog mest med vara vasterlanningklader, ihop med moskeflaggor upsatta i dagens ara. Vi fick det inte helt forklarat for oss, men det var en stor dag for en av stadens moskeer. Allt och alla var samlade hogt i topp, fattiga och rika, djur och mat. Och det harliga med dagen var att pengar inte langre gallde. Om sa bara for en dag, men alla var glada och delade med sej. Vi blev bjudna pa mat och vi bjod. Vi lekte med barn som tog oss runt pa okanda grander. Jag foralskade mej i den gamla delens fantastiska byggnader och allt kandes sa stilla och akta. Det var kyligt och gratt, vilket ater igen gjorde mej aningen nostalgisk. Men mest vad som utspelade sej dar vi var. Det sanna enkla pa nagot satt.

Denna dag bar ocksa med sej bland dom mest trevligaste manniskorna vi stott pa, hittills i var resa. Jag stannade upp med kameran i hogsta hugg for att fotografera en kvinna, som satt pa andra sidan vagen med en silver jatte till tekanna. Hon log och vinkade oss till sej och gav oss tva stora koppar te och varsitt brod att tugga pa. Medan detta hande stannade fler upp, som ocksa de blev gedda en kopp med Kawa. Da detta var en speciell dag sa inneholl denna Kawa bade mandel och saffran. Normallt satt bestar Kawa av vatten, lite kashmiri te, kardemumma och kanel. Plus en massa socker. Det gar inte att undvika i ett land dar folk gar runt och ater rent socker som snacks. Vi stannad lange och pratade och log nar spraket var ett problem. Nar vi bestamde oss for att lamma samlingen sa tog vi fram nagra sedlar rupies, som vilken annan person skulle ha gjort efter en sadan generositet, men alla borjade skratta. Special day Special day, sa dom. Vilket ledde till nya diskussioner och dom bjod oss in till deras lagenhet, dar mer te bjods pa, adresser byttes och lunch erbjods. Vi avbojde med tanke pa den stroa dagen vi hade framfor oss men lovade att skicka bilderna vi tagit. Redan i trappan ner till gatan sa vi att vi skulle framkalla dom och ga forbi senare pa kvallen.

Och denna gang vi kom dit var det dom som fragade om vi ville ha pengar. Vi skrattade och sa nej, special people sa vi och dom skrattade. Dom insisterade pa att vi skulle stanna pa annu mer te och erbjod en sang och mat for nasta gang vi befinner oss i Srinigar.

Vi lovade mamma och pappa att ta den sakra vagen fran Srinigar till Jammu och bestamde oss for en delad taxi. Sa vi begav oss ut pa den enda vagen till och fran Srinigar. Sju timmar skulle det ta, det tog elva, med tva stopp hos bilmekaniker.

Det sakra sattet att fardas pa innebar en minichauffor med talibanskagg som knappt sag ut over ratten. Han hade bara en hand pa ratten och sag aldrig ut genom sido eller backspeglar. Vagarna sag precis ut som jag tidigare beskrev dom, med den enda skillanden att den var fylld med lastbilar och bussar som alla taxibilar korde om.

Och det ska vara en tvafilig vag, men vi stotte pa manga problem dar det var alldeles for tight att komma runt. Hur gor dom da med motande trafik? Nar ingen kan tanka sej att vanta for nagon annan. Det ar som tagplatser. Folk trangs, svar och gor allt i sin makt att komma fram forst, men nar dom anlant som ar dom hur trevliga som helst. Bara det att nar det kommer till bilar och smala vagar och stup, kanner man sej valdigt valdigt liten.

Fem totalt kraschade bilar langst vagen.

Med tanke pa att detta ar skrivet har jag overlevt denna strapatts. Jag befinner mej nu i ett annat internetcafe pa okand plats, dar lyx omringar oss. Inge fler tranga bussar, inget mer oroande for pengar, inge mer backpackerstil. For ett tag. Och inte pa vart initsiativ. Det bara kom till oss som en harlig angel efter alla smutsiga klader.

hej da.