Sno sno sno sno, vackra sno

Jag lamnade er i sol och bad, halvt ivrig halvt tveksam infor vad som komma skulle.

Kyla, laviner, militarer och krig.

Vi horde att pa flygplatsen i Srinigar sa haller dom lasersikte pa dej nar du gar igenom check pointen, utifall att du skulle fa for dej att forsoka smuggla in en bomb eller liknande.

Vi horde att folk kidnappas och att ett antal hade forsvunnit i laviner.

Och horde att bara tva dagar innan vi flog in fran Delhi var vagar och flygplatser stangda i Kashmir.

I en vecka hade sextio manniskor varit fast pa vagen mellan Srinigar och Jammu, i sex dagar. Frusna tatt ihop pa en smal smal vag med hogt berg pa ena sidan och brant stup pa den andra. Vi flog in pa sondagen och vi horde att pa tisdagen vantades ovader.

Vi anlande verkligen i kyla, pa en sadan dar liten gra flygplats som knappt existerar. Det enda liv som utspelar sej ar flertalet militarer, fler an jag sett pa samma stalle sen jag arbetade pa K1 i Stockholm. Ingen kansla av obehag, men luften andras anda, det blir en helt annan insyn av ett land i obalans pa nagot satt. Standigt pa vakt.

Med Jason och Erin och redas vaskor fulla med snowboards och tillbehor tryckte vi in oss i en jeep upp till Gulmarg. Ett stopp pa vagen och jag fick min forsta vy av Kashmiriska man. Otroligt vackra maskulina varelser. Och nu kommer det ju sej att Tim har en Indisk bakgrund, fran norr och det kom fram har. Folk borjade prata kashmiri med honom och vi sag hans nasa flyta forbi ett antal ganger. Min vackra Kashmiri man!

Val framme gjorde vi oss snabbt bekanta med bade Bakari, zooms och winter wifes. Vilket alla innebar extra varme i en valdigt kall plats i varlden. I varje rum finns en bakari uppstalld, en vedspis som, om den fungerar, ar riktigt riktigt varm. Speciellt med torra zooms, ved. Men ar du utomhus och inte har en bakari till hands sa anvander varje kashmiri man sej av en winter wife, en sorts extra fru nar frugan inte finns till. En liten korg med glodande kol i som tands med solen och som slocknar med den. Lyfter du pa en kashmiris breda jacka for tre, under vilken tid som helst under dagen, hittar du en wife i stort satt alla ganger.

Annars galde alla mojliga simpla knep - extra strumpor, understall, sex filtar i sangen, sovsack och mossor och allt varmt du kan tanka dej.

Jag har fortfarande tva forfrusna tar och Tim har ett fruset finger.

Men en vecka ar en vecka och jag ar svensk. Sno gor mej uppspelt och nostalgisk.

Allas rad om att ta det forsiktigt forsta dagen, med tanke pa att hogsta punkten att snowboarda fran ar 4200 meter hog, akte in och ut och vi begav oss upp till toppen direkt. I Kashmir maste man ta till vara pa vadret, aven om det ar sol idag sa kan det vara ovader imorgon.

Sa tidigt uppe, alldeles for uppspelta akte vi upp, och jag har bara snowboardat i fem dagar i mitt liv och nu var det meterdjup pudersno hela vagen ner. Jag svangde vanster, svangde hoger och sen ramlade jag.

Reste med upp, svangde vanster, hoger och sen ner i snon igen. Men kul var det.

Dom andra var duktiga dock.

Gondolan gar upp till 3950 meter, sen trekka resten upp til 4200 meter. En klar dag kan du se over till toppar pa 8000 meter. Oandligt vackert.

Jag tror langsta backen ar 17 km lang, annars kan du ta dej hela vagen till Pakistan fran toppen, men du vill nog ha med dej bade pass och ett giltigt visa om sa skulle vara fallet. Du kan hajka i snon och campa over natten. Snowboarda var du vill och ta en taxi tillbaka.

Uppe i Kashmir ar mannen vackrare, folket smartare och allt ar sa mycket sotare, kramgoa valpar, hariga vildhastar och fruktansvart sota apor, i snon (!)

Men saker och ting kunde ocksa ga sa fel.

Gulmarg by var trevlig och utspridd mellan glashala vagar, med sno upp till tre meter pa sidorna. Vissa stallen for hand, vissa stallen med bil. Vi i Gulmarg ar lyckliga, elen dar slar bara av fem sex ganger om dagen, och det ar bara for att vi har samma prioritering som sjukhus och skolor i Kashmir. Pa andra platser har man tur om elen ens slar pa.

Bilar utan kedjor pa dacken ar en vanlig syn och dom susar genom folksamlingar med flitig hand pa tutan. Det galler att se upp, storst ar bast. Kommer det till omkroningar blir det svart. Kommer det till felplanering och u-svangar blir det mycket svarare.

n vanlig situation ser ut som ovan; en bil bestammer sej f0r att vanda och svanger som pa en vanlig vag tills det tar stopp. Da later han dacken snurra ett tag for att mjuka upp snon, vrider om ratten och sen ar det bara for alla i narheten att hjalpa till och knuffa ut bilen pa ratt spar igen. Medan alla skriker pa varandra.

En annan vanlig syn ar det klassiska Gulmarg syndromet. Indier kommer hit for att se sno for forsta gangen. Dom kan inte aka skidor, inte aka skridskor, inte Ga pa snotackta vagar. Sa smarta kashmirer har da upptackt att dom kan dra runt tjocka mombaier istallet for zooms pa deras sjalkar. Sa det roar dom sej med.

Det sag sa retsamt roligt ut, att till och med Tim och jag tog for oss pa alla hjartans dag.

I sommartider kan du trekka i manga dagar, eller hijaka en hast och ta dej runt. Nu nar vi var har delade vi Gulmarg med kanske hundra andra turister. Under sommarn valfardar 95 000 indier hit for ett ak upp med gondolan och ner igen och hem dagen efter. Lite tveksam over en sommar har. Bara under sista dagen, da de indiska sno spelen startade, packades Gulmarg upp med irriterande Indier som aldrig sett sno forut. Dom kastar sno pa aporna, skriker at hundarna, ramlar in i en pa gatorna, hojer priserna pa restaurangerna, ber om foto med en var femte steg och ar allmant klumpiga. Till och med vadret andrades. Allt som var hamroniskt och fridfullt belv genast jobbigt.

Vi stannade inte lange efter det, Tim kande sej nog lite mer lessen an jag, som blev intrangd av en indisk forstagangarna pa brada tva dagar tidigare och stukade foten i fallet. Svart att ga blev ja omkringdragen av min man pa en lanad slade.

Kande mej lite bortskamd dar jag satt med vit palsmossa och solglasogon. Men va fan, salange jag haltade lite extra nar jag gick av sjalken sa kandes det litte battre.

Men val nere i Srinigar, omringad av oandliga berg och trevliga manniskor blev jag sugen pa att komma tillbaka under en sommar och ut pa hast aventyr. Mamma ska med.

Folk varnade oss fran att vara ute pa gatorna efter klockan sex pa kvallen, men vi bodde i husbat (med badkar!!!) och kande oss valdigt sakra. Vi lyckades fa en super deluxe bat for lojligt lite rupies, men dar vi spenderade alldeles for lite tid. Tanken ar att man ska njuta av att bo pa en sjo med vackra berg som utsikt.

Och tanken ar val att man ska ta till vara pa super deluxe nar man har det. Vi hade harliga bad dock och underbar somn, med ett avbrott for bon klockan fem pa morgonen. Och deluxe har ar inte deluxe dar, men en erfarenhet i varje fall.

Vi hade en heldag i Srinigar, en heldag som vi gjorde vart basta med att fylla, sa uppgang efter bonuppropet var inte det samsta. Var nya van Nibbi, med sin super deluxe rodd bat tog oss ut till morgonens harligt tidiga marknad.

Frost i batar och rok fran munnar samlas man och handlar med frukt och gronsaker.

Jag har alltid velat leva i en varld med hast och vagn istallet for bil. Att komma till Srinigar var lite som att uppleva det, tillbaka till medeltiden.

Vagarna var gjorda av lera och manniskorna kladda i liknade farger. Har och dar sticker en farglad sjal upp, men Tim och jag lyste nog mest med vara vasterlanningklader, ihop med moskeflaggor upsatta i dagens ara. Vi fick det inte helt forklarat for oss, men det var en stor dag for en av stadens moskeer. Allt och alla var samlade hogt i topp, fattiga och rika, djur och mat. Och det harliga med dagen var att pengar inte langre gallde. Om sa bara for en dag, men alla var glada och delade med sej. Vi blev bjudna pa mat och vi bjod. Vi lekte med barn som tog oss runt pa okanda grander. Jag foralskade mej i den gamla delens fantastiska byggnader och allt kandes sa stilla och akta. Det var kyligt och gratt, vilket ater igen gjorde mej aningen nostalgisk. Men mest vad som utspelade sej dar vi var. Det sanna enkla pa nagot satt.

Denna dag bar ocksa med sej bland dom mest trevligaste manniskorna vi stott pa, hittills i var resa. Jag stannade upp med kameran i hogsta hugg for att fotografera en kvinna, som satt pa andra sidan vagen med en silver jatte till tekanna. Hon log och vinkade oss till sej och gav oss tva stora koppar te och varsitt brod att tugga pa. Medan detta hande stannade fler upp, som ocksa de blev gedda en kopp med Kawa. Da detta var en speciell dag sa inneholl denna Kawa bade mandel och saffran. Normallt satt bestar Kawa av vatten, lite kashmiri te, kardemumma och kanel. Plus en massa socker. Det gar inte att undvika i ett land dar folk gar runt och ater rent socker som snacks. Vi stannad lange och pratade och log nar spraket var ett problem. Nar vi bestamde oss for att lamma samlingen sa tog vi fram nagra sedlar rupies, som vilken annan person skulle ha gjort efter en sadan generositet, men alla borjade skratta. Special day Special day, sa dom. Vilket ledde till nya diskussioner och dom bjod oss in till deras lagenhet, dar mer te bjods pa, adresser byttes och lunch erbjods. Vi avbojde med tanke pa den stroa dagen vi hade framfor oss men lovade att skicka bilderna vi tagit. Redan i trappan ner till gatan sa vi att vi skulle framkalla dom och ga forbi senare pa kvallen.

Och denna gang vi kom dit var det dom som fragade om vi ville ha pengar. Vi skrattade och sa nej, special people sa vi och dom skrattade. Dom insisterade pa att vi skulle stanna pa annu mer te och erbjod en sang och mat for nasta gang vi befinner oss i Srinigar.

Vi lovade mamma och pappa att ta den sakra vagen fran Srinigar till Jammu och bestamde oss for en delad taxi. Sa vi begav oss ut pa den enda vagen till och fran Srinigar. Sju timmar skulle det ta, det tog elva, med tva stopp hos bilmekaniker.

Det sakra sattet att fardas pa innebar en minichauffor med talibanskagg som knappt sag ut over ratten. Han hade bara en hand pa ratten och sag aldrig ut genom sido eller backspeglar. Vagarna sag precis ut som jag tidigare beskrev dom, med den enda skillanden att den var fylld med lastbilar och bussar som alla taxibilar korde om.

Och det ska vara en tvafilig vag, men vi stotte pa manga problem dar det var alldeles for tight att komma runt. Hur gor dom da med motande trafik? Nar ingen kan tanka sej att vanta for nagon annan. Det ar som tagplatser. Folk trangs, svar och gor allt i sin makt att komma fram forst, men nar dom anlant som ar dom hur trevliga som helst. Bara det att nar det kommer till bilar och smala vagar och stup, kanner man sej valdigt valdigt liten.

Fem totalt kraschade bilar langst vagen.

Med tanke pa att detta ar skrivet har jag overlevt denna strapatts. Jag befinner mej nu i ett annat internetcafe pa okand plats, dar lyx omringar oss. Inge fler tranga bussar, inget mer oroande for pengar, inge mer backpackerstil. For ett tag. Och inte pa vart initsiativ. Det bara kom till oss som en harlig angel efter alla smutsiga klader.

hej da.